Bläddra

Den levande okände soldaten : En berättelse om sorg och det första världskriget

Kategorier: Krig och försvar Regementen, militära minnesmärken etc. Samhälle och samhällsvetenskap
Köp här

Den levande okände soldaten : En berättelse om sorg och det första världskriget

Kategorier: Krig och försvar Regementen, militära minnesmärken etc. Samhälle och samhällsvetenskap
Köp här
Soldat utan namn är historien om Anthelme Mangin, en soldat som drabbats av minnesförlust. Denne, som av tidningarna döptes till ”den levande okände soldaten”, skulle ha påträffats omkringirrande på perrongerna på järnvägsstationen Lyon-Brotteaux den 1 februari 1918 efter att ett tåg hade satt av en kontingent med repatrierade krigsfångar. Efter denna dag lämnade han aldrig mentalsjukhusen utan flyttade från Bron till Clermont-Ferrand och därefter till Rodez, där han var intagen i mer än sexton år, för att till slut hamna på Sainte-Anne där han avled den 10 september 1942 utan att ha fått tillbaka minnet.

Den franske samtidshistorikern och författaren Jean-Yves Le Naour har plockat upp en tråd som en tidigare fransk journalist började nysta i redan under 1930-talet. Le Naour berättar om denne övergivne och vilsne, lätt autistiske man och vad som händer honom under de osannolika förhållandena som råder från det att han ”upptäcks” och sätts på mentalvårdsanstalt tills dess att han dör under andra världskrigets vanvård på grund av neddragningarna i psykvårdsanslagen. Författaren beskriver med djupsinne och analys de omständigheter som gjorde att Anthelme Mangin aldrig fick någon ro eller ens komma hem till de sina trots att de faktiskt till slut hittades.

Denna persontragedi är dock bara toppen på ett isberg. Historien som skulle kunna vara ”bara” en obetydlig mans öde är i själva verket något annat: från 1914 till 1918 försvann mer än 250 000 franska soldater utan att lämna något annat spår än en underrättelse om att de var försvunna. I lika många familjer bredde tystnaden ut sig och sorgearbetet omöjliggjordes genom frånvaron av såväl kroppar som visshet. Efter vapenstilleståndet och repatrieringen av krigsfångarna, bland vilka familjerna hoppades återfinna sina anhöriga, kunde de mest realistiska familjemedlemmarna ändå acceptera döden som definitiv. Men Anthelme Mangins uppdykande, en försvunnen som mirakulöst återuppstår till livet, tände hoppet på nytt. Mangin blir således en symbol. Anonym och avskuren från de levandes värld genom sin sinnesförvirring är han broder till Den okände soldaten under Triumfbågen: den levande okände soldaten.

Den 23 december 1919 ägnar Le Petit Parisien för första gången de bortglömda soldaterna en kort artikel: man berättar okonstlat och i ett sorgset tonläge att det existerar soldater som har drabbats av minnesförlust och tagits in på mentalsjukhus och vilkas identitet fortfarande är okänd. Under dagarna som följer får Le Petit Parisien många brev från släktingar till försvunna soldater med böner om att de ska publicera bilder på dessa olycksdrabbade – något tidningen görkort efteråt. Signalementen som åtföljer fotona beskriver ärr, tatueringar, den sydfranska dialekten hos den ene, hårfärgen hos den andre, längden eller de fina tänderna hos någon annan, men ingenting särskiljer egentligen Mangin: ögonen, mustaschen och det bruna håret, den bleka hyn och längden på 1,64 meter delar han med så många andra, och just detta är kanske hans tragedi eftersom han känns igen av så många att de slåss om hans person.

Mangin blev sedan välkänd eftersom man inte tycktes kunna finna hans rätta familj och detaljerna i hans tragedi rapporterades i de största tidningarnas spalter. I ett Frankrike skrudat i svart, hårt prövat av den kollektiva och individuella sorgen efter 1 400 000 döda och försvunna, kunde man inte förhålla sig kallsinnig till den sinnesrörelse som upptäckten av franska soldater utan minne väckt. Tänk om det vore min son, min man, min bror, min kamrat? Tidningarna intervjuade experter och anhöriga, spekulerade vilt, rotade i persontragiken och läsarna upprördes och grät med offren. De saknade fick till och med en egen litterär genre där gengångaren blev huvudperson: de så länge frånvarande soldaterna kom tillbaka i dröm och verklighet och deras fruar och familj som gått vidare straffades för sitt sätt att överge hoppet eller kanske lämnades en andra gång för någon annan kvinna eller självmord.

Det är ett vanskligt företag att återge Mangins historia eftersom dokumenten i hans ärende har inte kunnat återfinnas i rättsarkiven med undantag för originalhandlingarna med domen i Rodez tingsrätt och hovrätten i Montpellier. Dessutom förstördes de dokument och rapporter som bevarades av juristerna på pensionsministeriet i juni 1940, då de tyska trupperna närmade sig. Däremot finns fortfarande i Aveyrons departementsarkiv en ansenlig dokumentsamling innehållande brevväxlingen mellan de ansvariga på mentalsjukhuset i Rodez, prefekten i Aveyron och familjerna, och det är från denna källa som huvuddelen av bokens upplysningar är hämtade.

Också ett ekonomiskt problem uppstod med Anthelme Mangin: eftersom han inte har någon identitet, kan han rätteligen inte vara mottagare av pension eller bidrag. Han har inga personuppgifter och tillhör därför inte någon kommunförvaltning, än mindre någon familj som sörjer för honom. Mangin är inte längre en militär. Det bryr han sig förvisso inte om, men eftersom det är på det viset, tar varken armén eller någon annan ansvar för honom, och hans pension betalas inte ut, vilket ger mentalsjukhuset avsevärda bekymmer, eftersom de står för hela kostnaden. Departementet Aveyron där sjukhuset ligger å sin sida vägrar betrakta Mangin som utblottad och åta sig att sörja för hans uppehälle.

Vid vapenstilleståndet var hundratusentals man, varken vid liv eller dödförklarade men definitivt saknade. Snart blev själva termen ”saknad” synonym med avliden, vilket inte var fallet före kriget, och när man hädanefter talade om de ”kära saknade” menade man krigets alla offer; man skilde inte längre på dem som bekräftats vara döda och dem som antogs vara döda. Den samlade förlusten för Frankrikes folk manifesterades på många sätt – Mangins historia är en gripande illustration av denna enorma sorg.

Jean-Yves Le Naour är lektor i historia, doktor i samtidshistoria, författare och lärare vid universitetet i Aix-en-Provence. Hans bok om Anthelme Mangin (Le soldat inconnu vivant på originalspråk) har översatts till flera språk och gjort stor succé i både USA och Storbritannien.

Senast i mars (nr 5⁄2006) skrev författaren Neal Ascherson om boken i New York Review of Books:
”Le Naour har åstadkommit den mest hjärtskärande berättelse jag någonsin läst om de spöken som befolkar landskapen efter ett modernt krig.”