FÖRORD Nu går trettifyran i himlen in Nja, jag har varit med ett tag men lever gärna länge än. Hoppas på femton friska år till, gärna more of the same begär inga konstigheter. Jag uppskattar det som rör sig i livet, gillar att segla på havet och i våra skärgårdar, åker skidor på längden och tvären men jag nöjer mig lika gärna med att vandra hemomkring, eller på Skåneleden. Rörligt vill jag också gärna att mitt inre ska förbli till livets slut. Jag diktade med tonårsångest på femtiotalet när jag liftade i ett krigshärjat Europa eller lyssnade på Paul Andersson på gamla Metamorfos. Tog upp skrivandet igen under mina många resor som exportsäljare för svensk industri och senare som konsult. Satt ensam på hotell och matställen och klottrade ned vad jag såg och kände på servetter. Alstren försvann ofta men några sparades till eftervärlden. Skrivarlusten kom tillbaka när jag och min fru flyttade ut på landet som pensionärer. Jag tror det var saknaden av ett intressant och stimulerande jobb som återfödde lusten att författa. Inget påhittat, det har aldrig lockat mig, men infall och tankar dyker ofta upp under mina morgonpromenader och att klottra ner reflektionerna håller intellektet rörligt och känns värdefullt på flera sätt. Ett Liv handlar om mig. Jag väntade i mer än sjuttiofem år innan jag skrev den. När jag väl började förvånades jag över hur luckorna i minnet fylldes vartefter jag skrev. Jag befann mig på nytt i min barndoms miljöer, ställdes inför beslut jag för länge sedan glömt och gjorde val jag nu kunde reflektera över på nytt, och ifrågasätta. Under de år jag slog mig fram och gjorde karriär och en social resa, var jag omedveten om den betydelse min start i livet skulle få för mig. Jag hade lagt ett lock över mina tidiga upplevelser, inte nog med det, jag försökte forma om mig till någon jag trodde skulle klara tillvaron bättre än den jag från början var. Sånt straffar sig alltid och jag fick lägga många år mitt i livet på att söka rätt på vem jag egentligen var. Den rotlösheten och mitt sätt att komma till rätta med den är vad den här boken egentligen handlar om. Även om det är mitt liv som passerar revy, tror jag det kommer att beröra de som läser boken. I grunden är vi människor lika, det är uppväxten och vad vi fått med oss hemifrån som gör oss till individer. Det jag fick i mitt bagage hade säkert kunna leda till andra livsbanor, men nu var det så här jag blev. Det är förstås att sticka ut hakan att blotta så mycket av sitt innersta men hur skriver man om ens eget liv utan att ta risker? Grevie, i september 2010 Georg Sjöberg