Sofie svarar inte. Står kvar med skåpdörren öppen. Försöker få luft. Hon har inte sovit ordentligt sedan i lördags. Bara sett Amanda livlös framför ögonen, känt paniken, skulden, rådvillheten. Känt sin egen önskan att vända och gå. Hon var en fegis. Hon följde bara med som en copycat. Hon var en plugghäst som försökte vara cool. Hon var en enda stor önskan om att få vara någon annan. Plötsligt önskar Sofie att skolan sagt som det var, att de talat om allting för mamma. Skolket. Lögnerna. Gänget. Hon vill sluta med allt. Gå tillbaka. Hon vill få vara liten i mammas famn, vill få höra hemma, känna mammakärleken. Hon vill få blunda en stund och inte vara rädd för något som helst mörker. Hon vill få finnas. Vill våga finnas.