Visst har de flesta av oss sett upp mot stjärnhimmeln och förundrats. Förundrats över det ofattbara, det oerhörda och gåtfulla som en stjärnhimmel bjuder. En himmel högt ovan både fult och vackert, ja som går högt ovan stjärnorna vi ser och beundrar på kvällarna.

Våra tankar svindlar och våra hjärtan känner den märkliga hungern – och längtan – efter något bortom. Denna upplevelse är svår att sätta ett namn på. Atle Burman kallar den bortanförlängtan.

Tron på det som finns bortom ger oss lust att älska och se allt vackert. Just därför att det finns något bortom. Just för att det finns Någon bortom allt, både längst in i oss själva – och högt ovan himmelens stjärnor.