"Katarina betraktar sina tre närmaste medresenärer, rätar på sin hopsjunkna rygg, kliar sig i det korta håret som hon borde ha tvättat imorse istället för att ligga kvar i hotellsängen tio minuter extra och säger sedan: 'Om vi nu ska bli sittande här ett tag kanske vi borde presentera oss för varandra? Jag heter Katarina.'"

På väg hem till fredagsmyset så stannar tåget plötsligt. Det har skett en olycka på spåret, och det kan dröja timmar innan de är framme vid slutstationen. Katarina betraktar sina medpassagerare och alla verkar stressade över tågstoppet. Kvinnan mitt emot henne klagar högljutt på förseningen.

När passagerarna i det lilla fyra-sätesområdet börjar prata med varandra upptäcker de att de har en hel del gemensamt, och tryggheten i att tala med främlingar gör att de vågar öppna dörren för att diskutera saker som de aldrig vågat säga högt förut. Alla fyra tampas med egna problem både hemma och på arbetet, och snart inser de att samtalet har en läkande kraft.