En sorgsen och vacker diktsamling som berör ämnen som återkommer i Sonnevis diktsamlingar: den egna existentiella ångesten och den politiska omvärlden. Men som alltid finns underbar precis naturlyrik och kärleken till ett du –

Månen, mot fullmåne, lyste över alvaret, där jag for med bilen

i den mörknande vita natten Inga möten, förrän inne bland

byarna längs den östra landsvägen Framme vid huset såg jag åter

på månen Över hedens mörker Nu ristar grannen en filt

genom den öppna dörren Därinne skymtar en stol i ljust trä

Aristoteles undrar över idéernas, eidä’s delaktighet i den fysiska

världen Han avvisar föreställningen om delaktighet som alltför vag

Eller snarare, deras beröringar existerar inte Så rör Intet vid oss

Vilken hypostas av vilken ängel är jag då? Vem förleder jag till vad?

Det hyperrationellas ängel rör vid mig Till terrorn? Motterrorn?

Jag talar om de sociala centrifugerna Hur de är ständigt verksamma

Och om att det inte nu finns någon social kraft, eller politisk kraft,

med makt att upphäva dem Att jag inte ser någon väg ut Känner mig hemsk