I den första novellen från Ulf Erikssons novellsamling upplever en pojke den befriande känslan att nu börjar hans liv, och i den sista ser en medelålders man, efter sin fars död, tillbaka på sitt. Så skapas en eftertänksamhetens ram kring dessa berättelser från ett sekelslut, där samtiden framstår på en gång främmande och påträngande verklig. Som om framtiden redan är här, och nuet är ett minne.

Här finns en absurd kriminalberättelse med anknytning till Sveriges allra senaste historia, och en mörk skröna som utspelas i Andalusien. Men framför allt rör sig bokens noveller mellan förorten och innerstaden i ett välbekant Stockholm. På ett både skrämmande och lekfullt sätt berättar Ulf Eriksson ett slags passionshistorier: om kroppens utsatthet, om ansträngningen, lusten, ruset och plågan. Om förmågan att uthärda ensamheten och tiden.