Ivan Bunin, den första ryska författaren som vann Nobelpriset i litteratur, bekräftar att han inte ägde ett hus eller ett eget hem under sitt liv. Han levde ständigt på vandring och flyttade från en plats till en annan, inom och utanför sitt land. De två korta romanerna «Natalie» och «Tanja» - publicerade i denna bok - avviker inte från detta. Deras huvudpersoner bor inte på ett ställe utan de är ständigt på resande fot och deras händelser äger rum i separata etapper, det vill säga när hjälten kommer till en plats, antingen på besök eller för att stanna en tid. Kärlek är temat i de två romanerna från första till sista raden när kärlekshistorierna utvecklas inför våra ögon, den kärlek, som är en del av en stor och mystisk värld. Enligt Bunin, «Det finns inget mer hemskt, attraktivt och mystiskt än kärlek, vare sig i himlen eller på jorden.» Bonins stil kännetecknas av sin noggranna skildring och smarta beskrivning, som inte bar inkluderar det yttre utseendet, utan också gester, kostymer och beteenden, och skildrar det inre och karaktärernas röster i vacker poesi, som framkallar oväntade tankar i läsarens sinne. Han skildrar inte dramatiska situationer utan avslöjar tvetydigheterna som finns i vardagen. De två romanerna är fulla av dramatik, och detta görs inte genom att skildra dramatiska situationer utan genom att avslöja tvetydigheterna som finns i vardagen- som i Pusjkins dikter– där ungdomens starka känslor smälter samman med platsens dofter och naturens ljud och färger. Kärlek och död är nära besläktade i de två versionerna; Detta återspeglas i Bunin tragedin som kombinerade dessa två motsatta begrepp. Han sade själv om detta: «Vet du inte att kärlek och död är nära besläktade? Varje gång jag upplevde en katastrof av kärlek - och det fanns många av dessa kärlekskatastrofer i mitt liv - var jag på väg att begå självmord ...