Universitetet är en plats för kreativt tänkande och i bästa fall en lustgård för vetenskapliga upptäckter. Det är också en arbetsplats. Men de gamla bildningsideal som fortfarande dominerar högskolan motsvarar alltför sällan dagens krav på demokratiska, tydliga och jämställda arbetsplatser.

Expansionen av den högre utbildningen i kombination med hårda sparkrav innebär stora påfrestningar för lärare och forskare. Många är stressade och känner otillfredsställelse. Det traditionella akademiska arbetet måste därför problematiseras. Hur ska universitet och högskolor bli bättre arbetsplatser? Vilket slags ledarskap krävs i denna omvandling?

Sådana frågor diskuteras här med utgångspunkt från författarens egna erfarenheter av en omorganisation på Umeå universitet.