Boken handlar om  Mia som redan som barn drabbas av en komplicerad form av diabetes och hur detta påverkar henne och hela hennes familj. Detta verk är ett värdefullt inslag i sjukvårdsdebatten, gällande patientens situation i dagens sjukvård fylld av stafettläkare och bristande journalhantering. Boken är också en hjälp till de som själva går igenom ett likartat läge. Läsaren kan få stöd genom att få ta del av beskrivna erfarenheter och boken är ett värdefullt inslag i sjukvårdsdebatten, gällande patientens situation i dagens sjukvård fylld av stafettläkare och bristande journalhantering.

Sen tidig ålder har Mia haft diabetes. Den gör henne känslig för infektioner och blodsockervärdena har aldrig hållit sig jämna. Mia och hennes familj kämpar för att hitta ett mönster som kan förklara problemet och hitta en lösning. Samtidigt får de kämpa mot en inkompetent sjukvåd som utelämnar viktig information i journalerna, inte tar ansvar när något går snett, kränker Mia som patient och inte ser människan bakom diagnosen. Att hon anmäler  felbehandlingarna och kränkningarna gör det inte bättre, tvärtom.

Mia blir beskylld för att själv orsaka sina blodsocker svängningar för att få uppmärksamhet.
Sjukhuspersonalen säger ofta: Det måste bero på dig . Tillslut, vid 21 års ålder, när hon har blivit inskriven på psykvårdavdelningen börjar hon själv tro på det. 

Familj, vänner och hennes älskade hund hjälper henne och ger henne styrka att fortsätta kämpa när allt bara är motgångar och mörker. När Mia, tillsammans med sin fästman, flyttar till en annan ort får hon äntligen en ny chans, en chans till bättre vård och ett bättre liv trots sin sjukdom.

Utdrag ur boken
Mamman var hos Mia när hennes läkare Martin kom med den goda nyheten att man hört av sig från Göteborg. Mia skulle eventuellt få komma till en specialist som hade visat intresse för att försöka hitta orsaken till varför hennes blodsocker reagerade som det gjorde.
Förhoppningsfull  ringde  Mia  till  sin  pappa  för att höra om han kunde  tänka  sig  följa  med  ner  till  Göteborg  när  det  blev  dags  för transport. Mias pappa har alltid ställt upp för Mia när det krisat sig och han  var  nu  beredd  att  följa  med  Mia  på  de  besök  som  man 
planerade, något mamman  alltid varit tacksam för då  mamman  också hade  Mias  småsyskon  att  tänka  på.  David  och  Mia  bodde  tidigare varannan vecka hos  föräldrarna  men nu bodde David  mestadels hos mamman.

Mia blev oerhört glad för att det nu kanske fanns en möjlighet att träffa någon som skulle kunna hjälpa henne och kanske hitta en lösning. Tänk om hon kunde få slippa vårdas på sjukhus! De förberedde resan och såg till att hon hade nytvättade kläder och tog dit en res väska så att det var bara skulle vara att packa och åka. Mia fick helt plötsligt nytt hopp!
Det var ett hopp som grusades illa kvickt. Avdelningschefen, som var helt övertygad om att Mia själv rådde för sin situation, kom helt sonika in till henne ett par dagar senare när hon var på sitt rum. Han hade sagt åt henne att hon kunde glömma resan till kliniken i Göteborg.  Han  visste  minsann  att  resan  absolut  inte  skulle  bli  av! Samtidigt hade han sagt att hon inte skulle få någon hjälp någon annanstans, eftersom det hela berodde på henne själv! Kallt påpekade han att hon  var  nu  så  pass  gammal  att  hon  skulle  flyttas  över  till vuxenvården på sjukhuset, så fort de ordnat en plats. Mia bröt ihop och  ringde  till  mamman  som  fick  slänga  sig  i  bilen  och  hämta  upp Olle för att så snabbt som möjligt ta dem till sjukhuset. Hon var hjärtskärande förtvivlad över avdelningsläkarens påhopp som hon upplevt som kränkande och oerhört respektlöst.

Språket
Det finns ord och förkortningar som inte är så vanliga, men de förstås genom sammanhanget. Annars är språket vardagligt och lättbegripligt.

Omdöme
Att Bomark har valt att skriva Mamman istället för Jag eller ett namn är ovanligt, men fullt begripligt. Vem som helst som upplevt något liknande, skulle vilja distansera sig. Det gör dessutom att boken känns genuin på ett sätt som den inte skulle ha gjort annars. Det är lätt att känna igen sig då läsaren får se allt genom en mammas synvinkel och det hela utspelar sig över ett långt tidsspann. Dessutom kan läsaren känna igen sig genom egna eller närståendes erfarenheter och därmed få värdefull hjälp och stöttning. 

Budskapet i boken är att för att få rätt hjälp måste man ibland vara ihärdig och stark. Det gäller att hitta personal som förstår och kan hjälpa även i komplicerade fall och inte ge sig förrän man är i mål.  Det finns stor tillgänglig kompetens att tillgå inom svensk sjukvård så människor ska inte bli behandlade på det här viset.
Linn Edmark