Är det möjligt att i ett akademiskt seminarium återskapa eller rentav utveckla något av den reflekterande dialog som pågår mellan en mästare och hans lärlingar? När tänker vi analogiskt och kan vi använda oss av analogiskt tänkande i samband med utövande av vetenskapen? Vilken plats har humanistisk läsning i allt detta? Dialogseminariemetoden utvecklades ursprungligen för att stödja erfarenhetsutbyte bland ingenjörer men kom därefter att användas i många andra sammanhang. Den uttrycker en genomtänkt hållning i fråga om vad som binder ihop yrkeskunnande, litteratur, filosofi och idéhistoria med konst och vetenskap.
Dialogseminariets forskningsmiljö beskriver metodens idéhistoriska rötter samt hur den använts inom forskarprogrammet KTH Advanced Programme in Reflective Practice för att driva vetenskaplig och filosofisk reflektion.
