I boken refereras beslut från besvärskamrarna vid Europeiska patentverket, som idag representerar dess rättspraxis, dvs. genom beslut som är prejudicerande. Författaren, Catarina Holtz, är juris doktor och docent vid handelshögskolan i Stockholm. Hon är också f. hovrättsråd vid Svea hovrätt och f. ledamot vid besvärskamrarna vid EPO. Under sina 18 år som ledamot av besvärskamrarna i München var hon med om en osannolikt stark och snabb utveckling av EPO. När hon började där 1989, efter att ha rekryterats när hon var juridiskt sakkunnig i justitiedepartementets dåvarande internationella enhet L3, hade besvärsinstansen 5 tekniska kamrar, en juridisk kammare, den stora besvärskammaren samt den disciplinära kammaren. Idag finns det 31 besvärskamrar vid EPO, varav 28 tekniska. I redovisad rättspraxis ingår ärenden från omkring 1990 till slutet av 2016. Många nya tekniska områden, i synnerhet bioteknik och datorteknik, gick igenom olika faser av utveckling av praxis innan den kunde stadgas. Under nittiotalet ville många kammarledamöter uppfylla kraven ECHR, dvs. att man säkerställde att en överinstans, även på förvaltningsområden, skulle garanteras tillräcklig självständighet för att parterna i EPO-ärenden skulle ha förtroende för kamrarnas arbete och inte misstänka att ovidkommande hänsyn togs. Ledamöter började därför agera för att skilja kamrarna från EPO och bilda ett eget internationellt organ. Det misslyckades då, trots att man pekat på exempel från medlemsstater som hade infört sådana. Först nu, från 1 januari 2017 har en viss skilsmässa åstadkommits. Besvärskamrarna bildar en egen sfär inom EPO, med en egen budget som ska godkännas av förvaltningsrådet, dock först efter granskning och godkännande från presidenten. Lokalerna har flyttats ut från EPO:s huvudkvarter till en förstad till München, Haar.