I boken efter "Kvicksilver", inser jag att jag ändrat mina åsikter om mycket, eller kanske inte ändrat på dem rakt av. Kanske mer ändrat inställning och lösning på mycket av det som drabbat mig. Väljer man att läsa också ”Kvicksilver”, så är det heller inte så svårt att räkna ut. Jag fortsätter också att låta mina vänner höras och synas, med hjälp av de inlägg jag gjort i boktexten. Då jag allt som oftast tycker precis som de. Men den första boken fylldes liksom på med allt, och jag försökte inte ens lösa mina egna MS-problem. Jag konstaterade dem bara. Jag tror i och för sig inte att någon löser sina problem precis som den andre. Själv har jag i alla fall aldrig någonsin klarat av att blint följa order, ”och hör sen!” och kommer heller aldrig att göra det. Jag har väl alltid tyckt att man gör det mesta för stort i och för sig. Nästan som i någon form av grupptryck för likasinnade, trots att ingen människa är exakt lik den andre.