Varför söker sig musiker till den fria improvisationen. Vad är skillnaden mellan färdigskriven musik och det som idag kallas friform? Vad betyder den västerländska skolmusikens undervisning för musikformer som ursprungligen mycket byggde på improvisation, som till exempel jazz och blues, men också mer traditionella stilar som indisk musik och flamenco? Det har idag skrivits flera doktorsavhandlingar i ämnet. Men Improvisatören är en roman om en ensam musiker som just söker det egna uttrycket. Det som skolundervisningen så sällan berör: vad säger musiken till honom själv? Vad säger den andra? Varför kämpar han i den hårda motvinden? Är det egentligen en politisk protest, en spark mot den etablerade högskoleundervisningen? Hur stark är hans strävan efter något eget? I Improvisatören följer vi musikern i hans medgångar och motgångar, och i vardagens ständiga kamp för brödfödan