Psykoterapeutiskt och psykosocialt arbete har alltid varit oförklarligt och ibland osynligt sammanbundet med bredare sociala och politiska system. Dessa system når ända in till själva hjärtat i våra professionella identiteter och formar vår uppfattning om vilka handlingar och diskurser som är tillgängliga. Jim Wilson hävdar att praktiker kan känna sig tvungna att utföra uppgifter som har föga likhet med professionell etik och kunskap. Samarbete med kollegor och möjligheter för kreativa samtal minskar inför ökade krav på byråkratiska redovisningar, blanketter och direktiv uppifrån som har liten relevans för praktiken och klienternas behov.

Författaren vidgar Paolo Freires radikala humanistiska vision till en vältalig vädjan för det han kallar en ”systemisk humanism”. Det innebär bland annat att man enträget söker sociala och relationella samband i en individualiserad och diagnosstyrd behandlingskultur.

Som alltid i Wilsons arbeten finns det plats för det oväntade, förmågan att se och ta tag i möjligheter i arbetet. Det är lika mycket ett sätt att tänka som ett sätt att arbeta och det finns många exempel i boken på hur hårt pressade behandlare kan få ny energi då deras egna idéer och resurser aktiveras i ett kreativt arbete tillsammans med sina klienter.

Boken är skriven som en ledsagare för såväl nya som erfarna behandlare och även för deras chefer och uppdragsgivare för att fungera som en samtalspartner eller som en vän till alla de behandlare som känner sig demoraliserade, oroliga och isolerade i sitt arbete.