Boken berättar en ärlig, sann och evig kärlekshistoria, där den franske författaren Georges BONNET, som var 93 år gammal när han började skriva sin dagbok, beskriver sin hustrus situation, Susan, som var både idrotts kvinna och spelade violin, som var i sin väg för sin eviga resa efter att hon har drabbats av en sjukdom som var starkt relaterad till Alzheimers. Trots att Susan inte kände igen den personen som besökte henne varje dag och som verkade för henne vara en person som var så djupt förälskad i sin käresta, fortsatte Georges att besöka henne och stannade där i flera timmar om dagen. Han talade om för henne om de dagar som de spenderade tillsammans, om deras barn, om de böcker hon älskade, och om de symfonier som hon var förälskad i och den trädgård i äldreboendet vars träd de satte under. Ibland visade han henne familjebilder och försökte därmed friska upp hennes minne som invaderades av för många svarta hål som absorberade allt som var relaterat till både tid och plats. Susan håller sitt hår, sin skjortas knappar och schal som ett tecken till en vardaglig elegans, men dessa tecken har börjat försvinna med dagarna. Därefter börjar isoleringen, blickens flykt samt ordens förtyngande. I Rabiha Alnashis översättning, bekantas läsaren med Georges BONNETs spännande sätt att berätta, som liknar poesi där han dagligen talar om det han ser och känner samt det som uppehåller tankarna som berör kvinnan som han blev kär i en dag och som han älskar för evigt.