Alma Karlsson (1888-1961) lever sitt liv som statarhustru på Julita gård med allt vad det innebär av plikter och begränsningar. Hon är intresserad av gamla tider och lyssnar gärna när äldre arbetskamrater och grannar berättar om livet förr.
   Trots enkla omständigheter utvecklas Alma till en frispråkig och utåtriktad kvinna. Hon är oftast glad, vågar ställa frågor och drar sig inte för att säga ifrån. Hon blir som ett naturligt nav bland kvinnorna på Statarbacken.
    När Alma är 58 år rekryteras hon som meddelare för Nordiska Museets kartläggningar av folklivsminnen. Alma är först osäker, men stimuleras av uppdraget och skriver flitigt svar på museets frågor. En kurs i Stockholm blir en  ögonöppnare för Alma. Hon inser att hon har något att berätta. Hennes dröm är att  skriva sin egen berättelse om livet förr på Julita gård. Det är en utmaning men med hjälp av sin syster skapar hon en bred skildring av människor och verksamheter på gården under de första femtio åren av 1900-talet.  
  Åren som kommer blir något av en skördetid för Alma. Hon är nu en lokal profil, aktiv i föreningar, på utflykter och hon uppmärksammas även i radio och tidningar för sina kunskaper och sitt skrivande. Arne Modig är barnbarn till Alma Karlsson.