Kriget 1788-1790 hade emellertid sitt eget förräderi ”Anjalamyteriet” som såg ut att få samma konsekvenser för detta krig som Sveaborgs kapitulation 1808 fick för kriget 1808-1809. Att det inte blev så berodde till stor del på en man, Gustav III, som med sin överlägsna politiska fingertoppskänsla ledde Sverige-Finland ur den kris som uppstått genom att vädja till de historiska traditionerna och genom att använda sig av en skickligt utformad propaganda riktad mot de förrädiska officerarna i Finland och mot den politiska oppositionen i Sverige. Gustav III, som av många, både politiska motståndare och historiker, ansetts för att vara svag och obeslutsam, feminiserad och allt annat än den starke ledare som behövdes under ett krig med en stormakt som Ryssland, drev järnhårt igenom sin vilja att fortsätta kriget 1789 och såg till att de medel som behövdes fanns där. 1789 års kampanj stärkte svenskar och finnar och ledde till att fälttåget 1790 inleddes med de hittills starkaste styrkorna som dubbelriket ihopsamlat. Fälttåget 1790 blev hasardartat. Till sjöss stängdes de svensk-finska örlogs- och skärgårdsflottorna in i Viborgska viken av ryssarna genom Gustav III:s och marinledningens enorma misstag, men som genom ett under lyckades flottorna till största delen rädda sig ur inneslutningen (örlogsflottan dock med stora förluster) och Gustav III ledde sedan de svensk-finska skärgårdsflottorna till tidernas största svenska sjöseger vid Svensksund och till den ”ärbara freden” i Värälä.