Den fördunklade framtiden. Fjärden som sprack sönder i skär. Vassa, eviga till antal, tomma på liv. Islomens klagande läte. Ett ljud som väckte så mycket inom Lorride där han satt på knä med händerna tryckta mot svärdet. Så mycket sorgset han ville utplåna för att få återskapa det han kände i frihet. Kunde hammaren om halsen hjälpa honom med det? Nog fanns Tor ändå där och vakade över honom, en ringa man ur trälars släkte. Fräsande slog en våg in mot land och sköljde med sig ett sjöfågeldun. Så som dunet skulle han själv bäras bort när stjärnorna slocknade för hans ögon. Första skoveln med sand. Vem skulle ösa den över honom? Ångesten kom. Det gjorde den alltid när han nådde så här långt i sina tankar. Lorride reste sig upp från stranden. Öppnade handen som nyss varit kupad. Den som var uppskrapad på flera ställen. Bakom honom vid horisonten väntade Frodå, inbäddad i sitt berglandskap.