För 60 år sedan, mot slutet av andra världskriget, kom över 30 000 människor från Estland hit till Sverige. De flesta av estlandssvenskarna hämtades hit av svenska myndigheter, medan esterna fick fly över Östersjön i små fiskebåtar eller i överlastade skutor. Det var bönder och fiskare från den nordvästra delen av landet men också många ledande intellektuella från Tallinn och Tartu. Svenskarnas försök att rädda estlandssvenskarna hade ett tyst stöd från kretsen runt SS-chefen Himmler, som på detta sätt hoppades få kontakt med engelska och amerikanska politiker i Stockholm för att undersöka om det var möjligt att få till stånd en separatfred med västmakterna. Aktionen för att rädda över den intellektuella eliten från Baltikum till Sverige kom däremot till på ett initiativ från kretsen kring USA:s president Roosevelt. Tanken var i första hand att rädda judar från Ungern och från Baltikum. Kravet att ta hand om och försörja de många flyktingarna satte den svenska förvaltningen på svåra prov, och den svenska diplomatin fick en synnerligen delikat uppgift när Sovjets vice utrikesminister lät förstå att alla baltiska flyktingar, som ju var "sovjetmedborgare", omgående borde sändas tillbaka. Den svenska ståndpunkten blev att ingen flykting skulle tvingas att återvända mot sin vilja. När några balter i tysk uniform efter kriget utlämnades till Sovjet, förorsakade detta i Sverige en enorm proteststorm, "baltutlämningen", medan de ryska diplomaterna i Stockholm tolkade det som en skicklig eftergift från den svenska regeringens sida för att slippa lämna ut de många civila flyktingarna.