du är en röst jag håller i handen den säger

det här är rent objektivt din hand

Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi är en lyrisk text om kropp, text och tid. Ett textjag försöker upprätta ett avlägset vi genom att mata fram en dikt, utsaga för utsaga. Tiden mäts och passerar och den levda kroppens gränser är otydliga. Ett monotont påtvingat arbetsspråk blir en förutsättning för texten. Hur förhåller det sig till jagets tänkande och självbild?