"Dikten är – som mänskan och de andra djuren – gjord av brosk och ben / av kärlek hopp och sorg är dikten gjord".

Men alla dikter är inte gjorda på samma sätt. Att läsa Claes Anderssons nya samling Lust är att upptäcka hur oöverträffbart nära inpå en han kommer. Hans lust blir din lust, hans kärlek din – du delar hans sorg, med ett snett leende. Hans erfarenheter är kanske inte dina, ännu, men vänta bara: "Har man varit nära gränsen några gånger / känns inte tanken på utplåningen längre lockande / Vi vet inte vad vi har men vi vet vad vi får"

Bara hos Claes Andersson samsas döden helt otvunget med humorn:

"Vet du (tänker jag) hur det känns att långsamt smälta bort? / Säg mig, varför gör staten ingenting!"