-Radiohuset. Slutstation! Busschaufförens budskap blev med åren alltmer hotfullt. Skulle jag tillbringa resten av mitt liv där, i de långa korridorerna med de många sammanträdesrummen, teknik i oändlighet och senaste nytt som högsta prioritet? Lite åt det hållet blev det väl, även om jag gjorde en del utvikningar. Sex år i Latinamerika blev en viktig period. Variation i arbetsuppgifterna på hemmafronten gjorde vardagen lustfylld också på jobbet. Inget av detta hade jag kunnat ana när jag tog bussen till Oxenstiernsgatan första gången. Då var jag nyanställd som programredaktör på Sveriges televisions TV-Nytt. Ännu hade jag inte fyllt 23. Jag var inte bara den första kvinnan på jobbet, jag var också i särklass yngst. Långt ifrån alltid ett plus! Men det skulle gå över, visade det sig. För mig precis som för alla andra. I jobbet precis som i resten av livet. En dag tvingades jag till och med upptäcka att jag var sista länken bakåt i mina barns liv. Äldst, helt enkelt. Den vägen ska förstås de flesta vandra. Men vi är nog rätt många som håller tanken ifrån oss i det allra längsta. Sedan, utan förvarning, är vi där. Och handikappet att vara yngst är bara ett minne. Fast värt att komma ihåg!