Utvecklingen inom museernas värld, kulturarvsvården och kulturpolitiken har under de senaste femtio åren varit dramatisk. Men även när det gäller arbetsvillkoren och hur modern teknik gjort sitt intåg. Detsamma kan sägas om  den offentliga  sektorn och samhället i stort.

I denna engagerade skildring berättar en av musei-Sveriges främsta och mest erfarna museichefer om hur det offentliga på allvar klev in och tog ett påtagligt ansvar beträffande kulturpolitiken. Under perioden 19601980 satsades det på länsmuseer, bildningskurser och uppsökande verksamhet. Men under tiden därefter har efter hand engagemanget på många sätt och av olika anledningar svalnat, ibland p.g.a. administrativa omläggningar.

Författaren frågar sig  varför kulturarvet kommit att ges en så låg prioritet. Han resonerar och visar med konkreta exempel hur följderna har blivit ute i landet. Han understryker att det förflutna rör allt och alla. Ödesfrågorna gör just frågorna kring det kulturella arvet allt viktigare. Konkret tar han bl.a. upp sådant som byggnadsvård, kunskapens och kompetensens ställning, friluftsmuseernas oanade möjligheter, Riksantikvarieämbetets befogenheter, den samordnade kulturminnesvården och "den stora museifejden".

Sten Rentzhog är en legendarisk museiman som arbetet  på en rad av landets olika museer liksom att han varit chef på både riks- och länsmuseer. Han har varit utredare och expert i många sammanhang och är författare till en rad böcker. Bosatt utanför Östersund. Han har arbetat i sex decennier inom museivärlden. Känd som kunnig debattör.