Svenska rösträttskvinnor krossade inga fönsterrutor och brände inga byggnader. De ville inte framstå som bråkstakar som de engelska suffragetterna. De uppträdde i stället på ett svenskt lagom sätt och följde folkrörelsekulturens traditioner, organiserade sig, skrev dagordningar och begärde ordet. Men det fanns radikala rebeller även här. De var visserligen mer stillsamma i sina metoder men liknade suffragetterna i sin handlingskraft, sin feminism och sitt liberala frisinne. Kvinnor får röst handlar om några av dessa aktivister inom Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och den bygger på de omfattande brevsamlingar som de har lämnat efter sig i arkiven. Breven ger inblickar i nya sidor av den politiska kampen liksom i det privata livet, familjens, vännernas och äkta männens betydelse för byggandet av rörelsen. Att leva rösträttslivet blev för somliga det stora äventyret som gav emotionell energi. Skälet till att rörelsen drog till sig så många välutbildade kvinnor var att de just i detta politiska och sociala sammanhang kunde få utlopp för sina intellektuella behov och känslor tala, skriva, argumentera, debattera, resa och möta nya människor och miljöer.