?Olyckan steg in i mitt liv då jag behövde hjälp som allra mest. Skuggorna från det förflutna blev alltmer aggressiva och tillät inte en endaste natt utan att väcka upp de döda, påminna mig om det glömda, utan tvingade mig att på nytt genomleva det sedan länge försvunna.? Petar Vulovi? berättar om det hårda livet som narkoman, ständigt på jakt efter droger på och omkring Plattan, Sergels torg i Stockholm. Författaren skildrar med brutal öppenhet denna mänskliga förnedring. ?Jag hade aldrig någon bra kontakt med min far när han var i livet. De flesta minnen jag har av honom är från min barndom, jag visste väldigt lite om honom. Jag frågade aldrig min mor eller mina farföräldrar om min far. Ämnet var lite tabubelagt. När jag var gammal nog att förstå att min far var heroinist var han redan väldigt sjuk. Sista gången jag träffade honom insåg jag för första gången att min far bokstavligt talat låg på dödsbädden. Han låg i sin sjukhussäng och var mer lik ett skelett än en människa. Det var nästan omöjligt att samtala då han knappt var kapabel att prata. Jag pratade på om olika saker tills han plågsamt fick ur sig ?Det är försent nu, var snäll, min son?. Efter min fars död fanns det många obesvarade frågor. Två år senare ringer farfar och berättar att han har sammanställt en bok av allt nedskrivet material som min far hade. Jag kunde inte tro att det var sant, äntligen skulle jag få svar och lite klarhet om de val han gjorde i livet som ledde till det tragiska slutet. Kanske skulle jag få veta vem min far egentligen var.? Alexandar Vulovic