Varför spricker så mycket? Varför finns det en spricka på jobbet, i samhällsbygget, i våra relationer och identiteter? Varför håller det inte? Vissa tolkar detta som om allt är hopplöst. Att det är kört. Att det är lika bra att stänga in sig i sitt. En annan tolkning är: Det finns en spricka i allt för att ljuset skall kunna komma in. Vad är detta för ett ljus? Nej, det är ingen religion. Är det inte helt enkelt det att vi skall ta hand om oss själva, ta hand om varandra och vara öppna för det fantastiska som finns i livet? Är det inte en enkel, ljus upplevelse som ger oss mod att få syn på det som tynger oss? I Sprickan vi får möta människor som känner detta, en reporter som vantrivs med sig själv, Maria, som blir lämnad, misshandlad och funnen av Sveriges rikaste man. Vi får möta en konstnär som super ihjäl sig och hans dotter som blir befriad, hon ser ljuset i barnen. Hur skall det sluta? Skall även ekonomin få ljus?