
Trasdocka
Det här med en skrivarcirkel för hemlösa är laddat. En utbildad personal måste sitta med och det är inte lätt att få med sig kvinnorna in i rummet där vi brukar sitta. De flesta kommer med undanflykter eller avvaktar för att höra av andra först hur det är. Många av dem har en dröm - en dröm om att en dag skriva boken som ger dem upprättelse. Det stannar oftast vid det. Ja, kanske är drömmen om boken till och med viktigare än boken. För utan drömmar är vi ingenting.
Yvonne Domeij kom till min kurs. Många gånger. Hon skrev texter med en otrolig närvarokänsla. Jag fick också lyssna på inspelningar av hennes egna låtar. Hennes sång om att sova på 94:ans buss är legendarisk. Så en dag berättade hon att hon börjat skriva på en längre text. Hon hade bestämt sig för att äntligen skaffa sig upprättelse.
Att hon nu sex år senare skrivit klart sin bok och fått den utgiven känns svindlande och svårfattbart. Inte för att jag för en sekund tvivlat på Yvonne Domeijs historia eller förmåga att skriva - tvärtom! - utan för att hennes vandring fram till förlagsportarna med manuset i hand har varit så lång och svår att gå. Men som hon har gått den!
Jan Henrik Swahn