Vad innebar »lydnad» bland svenska militärer kring sekelskiftet 1700? Ofta framställs relationen mellan befäl och soldater under Karl XII:s tid och senare som tämligen okomplicerad: officeren kunde med stor auktoritet förvänta sig ovillkorlig lydnad. Den bilden bygger dock oftare på luddiga antaganden om hur organisationen upprätthölls än på faktiska studier av kommandosituationerna.

I Lydnad i karolinernas tid vill historikern Magnus Perlestam råda bot på kunskapsluckorna i ämnet genom att skärskåda den militära lydnaden under senkarolinsk tid inom såväl armén som flottan. Författaren beskriver först lydnadsreglernas utformning i Karl XI:s krigsartiklar, och granskar sedan hur de praktiserades av de militära rättsutövarna.

Fanns det förmildrande omständigheter vid lydnadsbrott? Skilde man på officerarnas och de menigas lydnad? Vilket utrymme gavs för befälen att använda fysisk upptuktelse? Författaren analyserar de omständigheter som kunde ge upphov till olydnad och kompletterar bilden med en kartläggning av den »minerade terräng» som en ordergivare helst skulle ta i beaktande för att bli åtlydd.