Bläddra

Lyrikvännen 1(2020)

Kategorier: Biografier och litteraturvetenskap Litteraturvetenskap och litteraturkritik Litteraturvetenskap: poesi och poeter Referensverk Referensverk, informationshantering och tvärvetenskap Seriella publikationer och periodika Uppslagsverk och referensverk
Köp här

Lyrikvännen 1(2020)

Kategorier: Biografier och litteraturvetenskap Litteraturvetenskap och litteraturkritik Litteraturvetenskap: poesi och poeter Referensverk Referensverk, informationshantering och tvärvetenskap Seriella publikationer och periodika Uppslagsverk och referensverk
Köp här
Årskiftets akt av att överge något och att vänta något annat väcker blandade känslor, och Lyrikvännens nyår var ovanligt känslosamt. Tidskriften mötte 2020 i en ny stad och med en ny redaktion, och inte nog med det: enligt årets första nummer finns det anledning att fråga sig om inte 2019 var extra känslosamt i sig. I en känslostormande tidsålder dubbar nämligen Sinziana Ravini poesin till ”den sista bastionen för en kom- plex känsloekonomi”, som i utgivningen 2019 sökte nya ”gemensamma, intersubjektiva rum”. Sara Abdollahi zoomar därefter in på poesins intersubjektiva belägenhet i en laddad och personlig läsning av Ann Jäderlund, poeten som visade henne vad poesi var bortom ”svarta polotröjor och slitna ullbaskrar”. Abdollahi finner hur dikterna drar kommunikationen till en smärtsamt uppmärksam plats, i en tid när alla är besatta av att debattera utan att lyssna. Och nog är Ann Jäderlund bekant för många läsare. I år är det trettio år sedan hon först medverkade här. Inte heller är den amerikanska poeten Mei-mei Berssenbrugge någon nykomling, Niclas Nilsson översatte henne redan i nr. 1–2, 2013. Här tolkar istället Jäderlund en dikt ur den senaste boken Hello, the Roses till svenska. En dikt som ställer oss mitt i kommunikationens sinn- liga gåtfullhet: ”Förbindelse, den form känslan ofta tar, framträder för mig som en visuell bild”. Viktigt för Berssenbrugges poesi, påpekar Iman Mohammed i sin introduktion, är en tvåspråkig erfarenhet. Förra året undersökte Imri Sandström vad två språk kan ha för relation till varandra i sin avhandling Tvärsöver otysta tider/Across unquiet times, ett arbete som Cia Rinne härdiskuterar vidare i en text om humor, ordvitsar och flykt- vägar från språklig kolonialism. Hon fortsätter därmed spinna en tråd som hon lade ut redan i nr. 5–6 2015, om just flerspråkighet. ”Det gäller att inte använda språket på ett likgiltigt sätt”, skrev Rinne då. Det är en god sammanfattning av vad decenniets första nummer hörsammar. Vad är dikten för ett slags meddelande? Vad rör den upp i oss som läser den? Nog finns här en dialog med tidskrifterna Kritiker och Glänta som nyligen ägnat sig åt känslor. Liksom med gamla Lyrikvännennummer. Så följer det förflutna alltjämt med in i det nya decen- niet, tillsammans med det nya. Litteraturkritikern Anna Lundvik och poeten David Zimmerman tar över som redak- törer i Malmö, ett nytt redaktionsråd tar form och bredvid bekanta skribenter välkomnar vi nya. Våren må dröja, men i Malmö blommar rosor redan i februari. Både rent faktiskt, och i poesin. Med stor tacksamhet gentemot ellerströms förlags fantastiska arbete under sina tretton år vänder den nya redaktionen längtansfullt blickarna mot ett okänt decennium som redan börjat fyllas med poesi. Vi kan inte säga det mer träffande än Sinziana Ravini: arbetet har bara börjat.