I den avslutande delen av trilogin ”Röster” har det flerstämmiga berättandet fått en dominant insisterande röst. Opal, den sista ”sten-kvinnan”, som i en postum hälsning/ försoningsskrift till sina döttrar förklarar och fördjupar sanningen om det märkliga barnets livsval som kommit att påverka så många. Runt denna berättelse växer andra om ättlingar och nykomlingar från när och fjärran som breder ut sina liv som skönt klingande klangbottnar i sin egen rätt.