I långdikten Det ordlösas gåva möter vi människan och hennes dubbelnatur i en självkonfronterande dialog med ”den andre” – det drömda jaget. Verklighet står mot dröm, ord mot ordlöshet. Vem rösten bakom människan är, är oklart. Är det jag, du eller är det nedskrivaren själv – det vet vi inte. Och det får vi aldrig veta, om vi inte kan lära oss att ”se” med andra ögon än våra egna. Andersson ger oss möjligheten, vi får själva välja om vi vill ta vara på den eller inte. ”Det ordlösas gåva är den drömdes samtal med sin drömmare – ett uppvaknandets samtal som pågått allt sedan jag började skriva Ormmänniskan i mitten på 1990-talet. Jag ses, jag hörs… och bilden, ekot, upprättar en länk till det utomsinnliga, till den stora kärlekssången som börjar först när drömmandet går över i verklighet och verkligheten till slut blir en plats där dödsdrift och hänsynslöshet kan ersättas av en vördnad för livet.” John Douglas Andersson