Att det blev en bok till det är nog Alfons och Hennings förtjänst. Jag träffade Alfons och en Henning mest av en slump. Man kan säga att bekantskapskretsen har ökat efterhand, som en Alfons skulle ha sagt. En dialog med en Henning förvandlas fort till en monolog. Det finns dom som påstår att det är sagofigurer som jag skriver om, och dom har väl på ett sätt rätt, men sagofigurer har funnits i alla världens tider. Det är bara att dom lever på ett annat plan, men dom finns. Vad vore livet utan sagor? En bra saga ska ha ett lyckligt slut, där finner man sin tilltro till sagan.
Men kanske kan vi skriva en saga om ondskan som får ett lyckligt slut. I slutändan är det vi som bestämmer hur sagan slutar. Jag tycker att vi ska sätta oss ner och skriva sagan om ondskan som fick ett lyckligt slut. Ord som agenda och nättroll tar för stor plats i våra liv, för vi har fullt upp med att skriva sagan om våra liv. Det är därför man längtar hem, för i Åsele finns många personligheter. Dom som bor i stan kan nog hitta hem, men att komma hem, det är något helt annat. Man får hoppas i tider som dessa att fler kommer hem. Med så många viljor blir det nog bara lokalsamhället som överlever. När skönheten kom till byn skrevs inte i Åsele, för dom fanns där redan.
Tack alla åselebor som köpte boken, det värmde i dessa tider av tvivel. /Jörgen.