Amsterdam 1957. Maarten Koning, en något blyg akademiker, erbjuds anställning vid Byrån, ett institut för folklivsforskning, som leds av direktör Beerta. Jag ska göra så gott jag kan, som när en snickare bygger ett skåp, försäkrar Maarten sin blivande chef, men arbetet blir snabbt glädjelöst för honom. Ändå skapar han minutiöst sina kartor över vidskepelser i olika regioner. Hans fru Nicolien väntar på honom hemma, och hon kan inte förstå varför människor slösar bort sina liv på att arbeta. Maartens liv är en fullständig meningskris, han misströstar över det han gör och ändå återvänder han till kontoret dag efter dag.    

Romancykeln Het Bureau (Byrån) blev en stor framgång i Nederländerna med över 400 000 sålda exemplar. Det utbröt snabbt något av en Byrå-mani och för varje ny del som släpptes ringlade köerna sig långa framför bokhandlarna i Amsterdam från tidig morgon. Aldrig har tjänstemannatillvaron ägnats en så stor och detaljskarp roman, skriven med lika delar desperation, fördragsamhet och komik en originell skildring av en epok, efterkrigstiden, i en enskild stad, Amsterdam, på en enskild arbetsplats, kallad Byrån.

Ja. Det här är litteratur! Och jag avundas läsaren som nu får börja på första sidan i  första delen (Godafton, herr Beerta, sa han) och läsa hela verket utan avbrott. NRC Handelsblad   

Som amerikan skulle Voskuil förvisso ha nominerats till Nobelpriset, men som amerikan hade han inte kunnat skriva detta djupgående, chockerande och samtidigt komiska magnum opus från humaniora­världen.  Frankfurter Allgemeine Zeitung   

En litterär såpopera. Noordhollands Dagblad   

En dröm och den i särklass mest glädjande text som gick att finna mellan två bokpärmar  i år.    Rolling Stone Germany 

Ett viktigt bidrag till folkhälsan ..., obligatorisk läsning för alla utbrändhets­kandidater. Het Parool   

Det opretentiösas världsmästare. De Tijd   

Voskuils roman är rena lovsången till anspråkslösheten och bristen på ambition. De Groene Amsterdammer   

Ingenting händer. Just därför älskar många denna romansvit av samma skäl som andra finner den odräglig. Lars-Olof Franzén, Dagens Nyheter