Erik, författarens morfar, är ättling till finnen Urho Tenhonen från Savolax, han som rodde sin familj över svarta vattnen för att starta ett nytt liv som svedjebrukare i hälsingeskogarna. På sitt säregna språk – mustigt, poetiskt, drastiskt, dråpligt – och ofta med dialektala inslag, ger författaren oss ögonblicksbilder från sin barndom hos sina älskade morföräldrar, alltid med stor respekt och vördnad. Ja, hela romanen är en hyllning till en tillvaro så olik vår moderna tid. En tillvaro där människan var ett med naturen, på gott och ont. Med ett osvikligt minne och en häpnadsväckande detaljrikedom leder författaren oss tillbaka till en nu svunnen tid. ”I minnet gungar han i höstmörknande skymning fram på mormors rygg där hon barfota strosar i åsar och berg och letar sina svampfrossande kossor. De har inte kommit klonkande ur skogen vid vanlig tid, de har inte hört hennes ekande kulning, de hade blivit frossare – de, liksom all övrig boskap som strövade fritt betande i skogarna. Hur många höstar hade jag eller någon annan småunge, som Kask-Edla och Kask-Erik med sådan glädje låtit sig omges av, gungat fram på mormors rygg, i sökandet efter soppfrossande kossor, tänker han? Visst bär hon vid varje sök någon av oss små, oftast med några andra tultingar skuttande omkring sig. Vid varje vandring mot kända svampställen, där hon väntar sig finna kossorna, knallar hon kulande ”Koossornaaa kooom kooom.” Mellan kulningarna nynnar och småviskar hon om tomtar och troll, varg och björn. Hon pekar i storskogsdunklet mot mörkmossiga rotstälp och mossiga storstenar och visar på fantasieggande skepnader. Spänningen växer i värmen på trygg rygg; liksom bubblande glädje över varje nyflätad björkring ur mormors hand.”