Björnen sover, USA-hat, Martina Lowdens löpsedlar, porrnovellens stil, Mel Gibsons Jesusrobot - om detta och en hel del annat handlar Anders Johansons Nonfiction.

I tio essäer som hellre riskerar haveri än serverar färdiga tankar försöker han frigöra sig från det säkra och osäkra det fria, i litteraturen såväl som i verkligheten. Det börjar med folkpartisten Cecilia Wikströms motion om införandet av en litterär kanon i skolundervisningen, och slutar med ett försök att skriva slarvigt.

Nonfiction är ett försök att bryta ner gränserna mellan skönlitteratur och facklitteratur, vetenskap och essäistik, tänkande och skrivande, underhållning och upplysning, politik och estetik.

Nonfiction tar vid där Johanssons Avhandling i litteraturvetenskap slutade. Engagemanget är detsamma, bara kompromissviljan är mindre.

"- fastän diskussionen ofta snuddar vid världens jävlighet gör boken mig upprymd. Johansson visar hur det vi kallar humaniora faktiskt kan ha en positiv uppgift, kan visa att verkligheten är mera och större än vi tror. Hurra för det!" (Hufvudstadsbladet)

"Sverige har inte många kritiker med Johanssons teoretiska mognad, intellektuella hängivenhet och sant självprövande inriktning." (Aftonbladet)