Anders Nygren (1890 1978) gick från en obemärkt prästtjänst i Göteborgs stift till att bli professor, biskop och Sveriges mest kända och framstående teolog. Han blev både uppburen och motsagd, men det var uppenbart såväl i recensioner som debattinlägg att hans forskning var banbrytande. Oväntat mindre än ett decennium efter prästvigningen blev han en akademisk och kyrklig centralgestalt och Sveriges mest välkända teolog även internationellt. Framför allt var det eros och agape, Den kristna kärlekstanken I II (1930 respektive 1936), som blev epokgörande, men han skrev även betydande verk om den kristna idéhistorien och Kristi försoning. Nygren hade två övergripande mål: teologins vetenskaplighet respektive den kristna trons relevans och trovärdighet. Bådadera utgjorde alternativ till liberalteologin som han ansåg förflackade såväl vetenskapen som kristendomen. Den framväxande Lundateologin, där Nygren lade den principiella grunden, blev världskänd och satte Lunds teologiska fakultet på världskartan. I decennier präglade Lundateologin generationer av teologer och fick ett avgörande inflytande. I Vägen till eros och agape skildras för första gången Nygrens teologiska utveckling från avhandlingen Religiöst apriori (1921) till Den kristna kärlekstanken II (1936). Boken är också en kyrkohistorisk framställning av den svenska efterkrigsperioden och den idéhistoriska kontext vari Nygren levde och verkade. Första världskriget knäckte utvecklingsoptimismen och liberalteologin. 1920talet innebar en bearbetning av krigets trauma. Här blev Nygren en ny gren som fick akademi, teologi och kyrkoliv att förnyas. Detta blev grunden till en debatt och ett inflytande som alltfort pågår; allt började med vägen till eros och agape.
