Huvudstäderna i huvudet är en dissociativ världskarta i ”lyrisk” skepnad; via inverterad logik och ett profiterande skrivsätt närmar den sig såväl 1900-talets politiska irrläror som föreställningar om det autentiska jaget. I denna bok förefaller idén om ”när” och ”fjärran” vara en chimär; diktaten från Oslo ter sig mer främmande än rösten från Asmara