Proust har så fint uttryckt ”hur årens snabba skyttel väver sina trådar mellan minnen som till en början inte tycktes ha någon förbindelse med varandra”. Tidigt i mitt långa liv upptäckte jag att tillvaron till stor del påverkas, ja, rent av kan formas, av det oförutsedda. Man väljer verkligen inte alltid själv sin väg. Det oplanerade och dess oväntade effekt har i hög grad styrt min levnadsvandring. Att jag nu försöker rekapitulera hela mitt liv har främst sin grund i att jag på min ålders höst – vi får väl till och med säga vinter – började upptäcka en lust i ”att minnas”. Jag har försökt att förmedla något av den glädje, stimulans och positiva spänning som jag upplevt och som präglat de verksamheter jag varit en del av. Dikt och musik, både klassisk och – mycket väsentligt – jazz, har sedan tidiga år präglat mitt liv. Delvis tycks det ligga i generna. Min fars farbror Karl-Erik beskrev hur hans far Eric – alltså min farfars far – på ett ”utomordentligt lyckligt sätt …… skaffade sig krafter i poesiens värld, krafter, som han omsatte i praktisk affärsverksamhet.” Detta skulle man kanske – mutatis mutandis – kunna se som en karakteristik av hans sonsons son.
