David Vikgren har för sin tidigare poesi lyfts fram som både formsäker och förnyande. Nåden är inget undantag. Här har intentioner och expressivitet reducerats ner till en infratunn gräns i vilken bas och överbyggnad löper samman i en saklig, alltjämt ambivalent och undandragande dikt. Genom att rikta uppmärksamheten på det allmänna och transparenta är Nåden ett lika förtvivlat som enfaldigt försök att med minsta möjliga insats men samtidigt största möjliga ansats gripa det reellas oupphinneliga paradis.