En lördagkväll på nyåret 1843 knackade det på dörren hos 40-årige bonden och nämndemannen Jonas Olsson i Ina by i södra Hälsingland. Då han öppnade dörren stod där en mager man av medellängd - med bleklagt ansikte, tunna läppar och ovanligt långa och breda framtänder i överkäken. Han hade blå ögon och brunt hår. Han var 34 år, och bonde från Österunda socken norr om Enköping. Hans namn var Erik Jansson.
På gårdstunet väntade hans häst, drängen och en vagn lastad med säckar fyllda med vetemjöl. Erik bad med låg och lite sträv röst om nattkvarter. Han hade kommit för att sälja sitt vetemjöl i Hälsingland där man odlade råg och korn, och vete var få förunnat att njuta. Jonas muttrade misstroget och uttalade sin förvåning att "något gott kunde komma från det fördärvade Västmanland och Uppland" Men Jonas var en from kristen - en så kallad läsare med stort inflytande bland pietister och andliga sökare i Hälsingland.
Erik stannade över helgen, och hans baktanke med resan till Hälsingland var just att knyta kontakter med likasinnade, sådana som Jonas. De blev vänner i tron. Med Jonas Olssons stöd skapade Erik Jansson åren 1843-1846 en religiös väckelse som slutade i konflikt med kyrka och samhälle, och slutlig emigration. De grundade i Amerika kolonin Bishop Hill på prärien, drygt tjugo mil väster om Chicago.
Det fanns likheter i deras bakgrund. Erik hade av föräldrarna frysts ut då han gifte sig med en av familjens tjänstepigor. Men han skaffade ett eget arrende och köpte sedan en gård. Jonas hade en brutal far som drack och misshandlade hustru och barn, och till slut var oförmögen att sköta gården. Jonas var den av sönerna som hade kraften att ta över. Både Erik och Jonas sökte tröst i bibelstudier. Erik hade därtill haft en religiös uppenbarelse, då han genom bön som ett mirakel blivit kvitt en svår värk som länge plågat honom i ungdomen. Han ville därefter ut och predika, att bara människan tror tillräckligt starkt så kan hon både bli frisk från sjukdomar och fri från synd. Erik blev mördad i Amerika efter fyra år. Jonas Olsson blev därmed den självklare patriarken som styrde de s.k. erikjansarna i ensamt majestät.
