Vår familj var inget märkvärdigt. Vi var en vanlig arbetarfamilj, med nedärvd tillhörighet i arbetarklassen. Vi var som alla de andra barnfamiljerna i Masthugget, vanligt folk som sov skavfötters i utdragssoffan.

Men våren 1940 flyttade vi in i barnrikehusen. Vi hade kommit till paradiset, trettiosex rena stiliga kvadratmetrar, två rum och kök. Och badrum!
Himmelriket sa morsan
Heter det solgårdar för att vi är i himlen, frågade jag.
Nä husen är byggda så att ni ungar ska få sol på er då ni leker på gården, sa morsan.
I de sju barnrikehusen i Sandarna fanns 852 ungar att slåss med på de soliga gårdarna. Det var lätt att känna igen solgårdsungarna, dörrnyckeln hängde i ett snöre runt halsen och vi hade gråa skidmössor med öronlappar, liknande ryska arméns vintermössa. Att vara solgårdsunge var underbart! Vi slapp övervakning och vi skötte handel och vandel efter egna lagar. Solgårdslagen var skriven med osynligt bläck av åttahundra barn i samförstånd.

Hit kom bara en utvald noblesse, arbetarfamiljer med minst tre ungar och en inkomst under minimilönen.Sammanlagt byggde Allmännyttan i storstäderna tolvtusen barnrikehuslägenheter.

Detta är ingen roman utan en bikt, en upptäcksfärd bakåt i tiden för att undersöka om det bland minnesfragmenten finns förklaringar till vad som har styrt mitt, tvillingarnas och kompisarnas liv. Detta är historien om en lusig solgårdsgrapps kamp i tillvaron.