Nora överlever Förintelsen för att kunna vittna. Inte kan hon ana när hon skriver sitt bokmanus 1946 att man ett halvsekel senare ska förneka utrotningen. Att berättandet måste fortsätta.

Året är 1942. Den holländska judinnan Nora börjar berätta om upplevelserna i tyskarnas läger Westerbork, Auschwitz och Ravensbrück; en resa hon kallar Danse macabre. Både hon själv och läsa-ren tviv­lar många gånger på att hon ska överleva barbariet: svälten, de medicinska experimenten och dödsmarschen genom ett vintrigt landskap iklädd tunna paltor. Och hela tiden med krematoriernas skorstenar som fond.

Nora överlever alltså, men hur? Mycket beror det på slumpen: om man är på rätt ställe vid rätt tidpunkt. En viktig orsak är också att hon är omgiven av kvinnor som stöttar henne och varandra i bokstavlig bemärkelse ger den ena den andra den nödvändiga brödkanten.

Nora Keizer levde efter kriget i Sverige. Hon gifte om sig hennes förste man dog i Auschwitz − och ar­betade hela sitt vuxna liv med litteratur och kultur.