Ingela gick genom stora foajén och uppför de branta trapporna. Huset ekade av unga röster på många främmande språk. I vanliga fall var hon stolt över den internationella atmosfär skolan lyckats skapa. Nu störde den henne. Det fanns en kallsinnighet, en oberördhet, i de ungdomliga rösterna. Vad brydde de sig om en gammal rektor som dött. Livet måste ju gå vidare. Och om nu rektorn var mördad, var inte det i så fall bara ytterligare en krydda i den ungdomliga berusningen? Var hon då bättre själv? Hon som kvällen innan suttit och plitat i en röd skrivbok för att finna mördaren som om det hela bara var en mordgåta i Kamrat-Posten. Visserligrn hade vinet haft sin inverkan på hennes omdöme men borde man inte kunna vänta sig bättre av en snart fyrtioårig, tre-barnsmor?