”I Ericssons poesi tjänar de (disparata utsagor, red anm) till att öppna dikten, göra den större än sig själv, och det är givande både att tänka över de enskilda utsagorna och avståndet mellan dem. [...] Överhuvudtaget känns det som om den här boken bär på ett oinfriat löfte om expansion. Dikterna skapar förutsättningar, öppnar språkliga rum för att tänka över barndom, mandom, samhälle, men rör sig sedan inte hela vägen in i dem.” Jenny Tunedal / Aftonbladet 10 maj, 2010