Lisbet Eftermiddagen drog sig mot sitt slut och de satt på den lilla verandan. Desirée höll sin tekopp i handen och räckte Karina fatet med scones. – Tack, det är bra, en får räcka. Jag har inte ens hunnit bli hungrig efter dillköttet, det var gudomligt. De njöt av skymningen. Himlen skiftade från ljust gul till obestämbar röd. Mörkret smög sig på. De var tysta. Myggorna var ettriga. Hon slog efter dem. Mitzi kom och strök sig mot hennes stol. – Det är väl inget farligt här, som kan hända henne? Grävlingar och sånt menar jag. Desirée skakade på huvudet. – Nej, men jag tror vi får gå in, myggorna är värre, de är fortfarande ettriga. Det måste till värme och torka, så de ger upp, konstaterade hon. Ropa in henne du, det kan vara lika bra nu första natten. Karina lockade på Mitzi, men hon ville vara ute. Det var en ny frihet för henne så hon valde att inte lyssna. – Här inne kan vi värma oss, jag ska tända en liten brasa. Det håller vårluften borta. De gick in i det som nu var vardagsrummet. Karina hade aldrig tyckt om det rummet. Det låg åt nordost och förknippades med mörker och obehag. Men nu hade Desirée gjort om det och satt in en värmekälla. Det var det enda nya som var inskaffat, en liten braskamin i gammal stil. Karina tittade på sin syster. Hon var så praktisk. Rummet hade blivit trevligare, snällare. Bra sätt att få vår gamla barnkammare till ett vardagsrum, for det genom hennes huvud. – Du har gjort storverk här inne, konstaterade hon. Jag minns detta rum som väldigt dystert. Men det blev mycket trevligare när du öppnade upp mot glasverandan och med den ljusa tapeten. – Ja, mamma hade ju alltid fördragna gardiner och mörka tapeter, det var inte trevligt, hon suckade. Dessutom åkte man alltid in här när hon var arg. Minns du? – Jo, det gör jag nog, jag har några minnen av mörka gardiner. Hon försökte tänka efter, men det var grått. Men hade vi inte våra sängar där borta i hörnet? Hon pekade mot väggen. Jag minns nu när du säger det, gardinerna var fördragna. Alla hörn suddades liksom ut. – Jo, det var lite dystert. Vi låg alltid och viskade och mamma knackade i väggen, det blev väl lite högljutt ibland. Och vi skulle alltid leka först, innan vi somnade. Minns du? Du var ju så liten och vi lekte att vi ritade på ryggarna med pekfingret och gissade vad det föreställde. Karina satt tyst en lång stund. – När du säger det så minns jag faktiskt. Lisbet blev alltid så arg på mig när jag inte kunde. Den leken fortsatte vi med ganska länge, eller hur? – Ja det var nog fram till olyckan tror jag. Barn slutar väl med lekar när de sörjer. Hon tittade långt bort i fjärran. Konstigt, jag kan inte riktigt känna att jag saknar Lisbet. Har man svårt att sörja som barn? Katten hoppade upp på fönsterbläcket och ville in. – Vet inte, vi fick väl aldrig sörja. Karina öppnade fönstret. Hon såg hur vägen slingrade sig upp mot backen. Det var som om hon sett sin mamma cykla iväg i mörkret. Hon rös. Katten hoppade ner på gräset igen. Hon stängde fönstret. – Vad är det, fryser du? – Nej, men jag fick en sån där minnesbild av hur mamma cyklade iväg mot skogen och lämnade mig själv, jag var rädd. – Gjorde hon? Det minns inte jag. Desirée lät förvånad. – Men jag var ensam hemma, du var nog i skolan, tror jag. Det var ju tre år tills jag skulle börja. – Dom trodde ju inte att du skulle kunna börja heller. – Va, trodde, vad då trodde? Karina kände sig upprörd. – Du pratade ju så sent. Jag kommer ihåg att pappa tog med dig till doktorn för att fråga om det stod rätt till. Men han sa att du var lite blyg och då kan man bli sen med talet. Visste du inte det? – Nej, jag har tydligen ingen koll på min barndom. – Äh, så farligt är väl det inte. Jag minns väl inte allt heller. Om Lisbet levat skulle hon säkert kunnat berätta mycket som jag inte minns, seså. Hon klappade sin lillasyster moderligt på armen. – Lisbet ja, vad minns du av henne? – Hon var rätt så tuff. Jag fick gå emellan er ibland, hon skulle fostra dig hela tiden och då var hon inte snäll. Jag tror att hon var lik mamma både i sättet och i utseendet och gick mammas ärenden, tyvärr. Men hon begrep väl inte bättre. Hon var ju bara ett barn. – Men jag minns inte ens hur hon såg ut, minns du? – Ja, men mer upplevelsen av henne. Men du, det låg foton här i huset från den tiden, så jag har samlat dem i några album. Ska jag hämta dom? – Ja gärna. Desirée reste sig och hämtade albumen, de satt länge och tittade. Karina granskade föräldrarnas brudfoto. De såg så unga och oskuldsfulla ut. Lisbet var faktisk lik deras mor det kunde de se nu. Samma blåa ögon, lång och smal för sin ålder. – Här är hon sex, ett år innan hon dog. Desirée drog efter andan. Karina torkade bort en tår som var på väg ner för kinden. – Min syster sa hon tyst, som jag aldrig fick lära känna, min storasyster, lilla Lisbet. – Jag kan låta dem ligga här så kan du titta när du vill. Desirée försökte låta tapper, hon såg Karinas smärta och tog hennes hand. Jag ska berätta allt jag minns om henne, jag lovar. Hon kramade handen ömt. Karina satte sig på sängkanten och tänkte på den syster som försvann innan hon ens lärt känna henne. De var lika också, långa och beniga, men Karina hade sin fars milda bruna ögon, tunna hår och stillsamma sätt. Hon mindes hur han alltid talade så lugnt och fint till dem. Mamma däremot kunde hon bara komma ihåg som arg och krävande. Tack pappa, tänkte hon och såg sig i spegeln. De är faktiskt ännu brunare konstaterade hon. Hon öppnade fönstret och lockade på Mitzi. Katten hoppade in fönstervägen. – Lilla Mitzi kom, hon lyfte ner katten från fönsterbrädet och burrade in ansiktet i den mjuka kindpälsen.