Det är mörkt och tyst. Bara mina egna rörelser och ytterdörrens dova duns mot stålkarmen bryter det ljudlösa. Ett halvt varv om låsvredet och så metallklicket, sen tar stillheten över igen. Så underligt. Jag annonserar min hemkomst som jag brukar.
? Hallå!
En sekund eller två stannar jag upp, står stilla på den lilla trasmattan framför dörren, ännu med skorna på, och väntar på ditt svar.
Det kommer inte.
Jag försöker en gång till.

Du håller en självbiografisk berättelse i din hand som handlar om ljus och mörker, hopp och förtvivlan men framför allt om kärlek.